Har börjat störa mig på ett talesätt jag tyckte va bra förrut.
"Du kan inte älska andra utan att först älska dig själv."
Det är kanske sant till en viss del men här är frågan jag ställer mig själv: Hur skulle någon älska dig om inte ens du gör de? Ser ni? det är en ond cirkel jag inte tagit mig in i hur jag än försöker.

Såg på Det blir bättre igår med den där finska violonisten och kände igen mig i så mycket att de va läskigt. Känslan av att man måste vara perfekt i allt man gör är så stark och om man inte vet hur man kan åstadkomma det får man panik eller en ångestattack (i hennes fall ätstörningar). Jag klarar inte av det och det har gått så pass långt att jag inte försöker något jag vet att jag inte kan klara utan problem. Att pröva nya saker ska vara lärurikt men hur kan man njuta av något om man är för upptagen med att komma på hur man ska vara perfekt i det redan från början och mår så fruktansvärt dåligt av bara tanken på att ställas utanför sin bekvämliga zon? Vill bara krypa ihop i ett mörkt hörn och slå huvudet i väggen i ett upprepat antal timmar tills det slutar. 
Behöver skaffa ett husdjur igen. Det har blivit värre sen Leo & Lova dog för lite mer än ett år sen och jag har alltid haft ett djur, det här är det längsta jag har gått utan det i hela mitt liv och även om jag har hästarna i stallet så kan jag inte bara dra dit så fort jag får en attack. Det är för långt bort! 
Nej nu ska jag kolla vart det här nya jobbet jag får panik över ligger någonstans innan jag ska börja imorgon och sen ska jag träna bort all överflödig adrenalin på gymet så att jag klarar mig några timmar iaf. This should be fun...