Man klara sig bäst själv. Att kämpa själv gör dig starkare, det som inte dödar dig gör dig starkare. Om man är ensam finns det inget som kan såra dig eftersom du inte har något att förlora, förutom dig själv. Hur vet man när man förlorat sig själv? Jag är rädd för förändringar eftersom det kan förändra mig & jag vill vara den jag är. Jag har redan blivit tillräckligt formad av omgivningen för att inte vilja bli det fler gånger, det gör ont. Det är som jag var en lerfigur som fortfarande var fuktig & formbar, men efter ett antal gånger så bestämmer jag mig för att hoppa in i ugnen & hårdna till en oformbar staty. Jag föraktar barn för deras tomhet & förmåga att ta åt sig allt som världen fyller dem med. Barn är tomma bägare som kan fyllas med vad som helst som omgivningen väljer. Men nu har jag fått nog. Min bägare är full. Min figur har hårdnat. Jag tänker inte förändra mig för någon längre. För er som inte känner mig, så är jag en otroligt envis person & om jag har bestämt mig så är det så det ska vara. End of storie.

Jag har egentligen ärft min mammas förmåga att gråta bara för att jag ser någon annan i plåga, men med åren har jag trubbats av, så nu känner jag praktiskt taget inget (om det inte är någon kompis till mig, då kanske dem kan få lite medkänsla). Att gråta är som en synd. En oskriven synd. Jag tror inte på något av det som står i bibeln, koranen mm. I min mening är dem påhittade av den tidens maktgalna idioter. Folk klänger sig alltid fast i hopp, även om det betyder att lämna allt bakom sig. Särskillt för "Gud" som de här människornas ledare har gjort upp en låtsas vision av att de har haft kontakt med, även om det egentligen bara är en lögn för att få makt. Så var människor då, så är dem nu. Varför skulle vi lyda en snubbe som någon aldrig har sett eller träffat? Dem som vi kallar djur, har ingen religion & de klarar sig finfint. Anledningen till att jag skrev "så kallade" är för att jag egentligen inte förstår skillnad mellan dem & oss. Vad har vi som inte dem har? Den enda anledningen till att vi har en ibland mer utvecklad hjärna, men det är vell bara för att en av våra apsläktingar råkade tappa en bit kött i eld men var för hungrig för att låta bli att slänga bort "kolbiten".

People only hear what they want to hear. Det har jag kommit på. Tillexempel om någon blir våldtagen, mobbad eller illa behandlad så är det aldrig någon som gör något åt det, trots att offret ifråga ropar på hjälp så ignoreras hans nödrop lika mycket som en flugas surr. En människas inre rop fungerar på ungefär lika dant sett. Det spelar ingen roll hur mycket du skriker, ingen kommer att höra det för ingen vill höra det. Men på något vis måste man få ur sig det för annars blir det som i uttrycket "I stormväder vem är starkast. Eken eller säden? Jo säden. Eken står imot all kraft men förr eller senare knäcks den, men säden böjer sig mjukt och bryts nästan aldrig. Man ska aldrig bygga upp ilske eller starka känslor för förr eller senare så knäcks det mentala skyddet runt dig och du riskerar ett sammanbrott. Tro mig jag vet. Jag har försökt med båda och bara då jag öppnade mig lite och släppte ut tex ilskan så kändes allt bättre. Men då jag inte visade dem känslorna överhuvudtaget och inte tex grät någon gång så blev tillslut att jag inte orkade längre. Jag klarade inte av att göra något som lade press på mig. Ett sådant sammanbrott hade jag i femman och det var inte roligt.

Har ni någonsin undrat hur en ängel från helvetet ser ut? Jag menar, de vanliga har ju vita vingar, en sådan där ful gloria & en "skrud". Men hur ser de ut som kommer från helvetet ut? Har det svarta vingar eller har dem inga överhuvudtaget. Jag tvivlar på att de ser ut som på min bild. Men ni tjejer måste medge att den e snygg. Jag kommer inte ihåg varifrån jag fick den...
"Rita inte djävulen på väggen, för tids nog sitter han där ändå"
Det är ett gammalt uttryck som kanske stämmer, men det är lite för melankoliskt för min smak.

Tänk om du hade en extra kopia av dig själv. Då skulle man aldrig behöva vara ensam men man skulle nog aldrig bli riktigt sed heller. Eftersom den andra skulle vara precis som du skulle folk inte behöva dig utan nöja sig lika bra den andra. Det kanske blir så utan en tvilling också, man försvinner för att du inte är tillräcklig. I vilket fall som hellst slutar man upp ensam. Men man blir ändå inte ledsen utan man går vidare dag efter dag utan att känna något eftersom man har stängt ute sina känslor för att slippa ensamheten. Jag pratar i cirklar eller hur? Det är ungefär så här jag brukar tänka & känna. Folk tar förgivet att jag är glad & lycklig eftersom det är den masken man sätter på sig utan att tänka.  Jag ser ut att vara nån som inte bekymrar mig så mycket (eller tänker) men egentligen så är mitt huvud så fullt med tankar att det inte finns plats för tex ryska revulutionen. Ingen ser vad som finns under ytan eftersom det är igenkorkat & syns bara när man är ensam & tänker djupt. Jag vill färga mitt hår svart för det är en så bra färg att utrycka sina känslor i. Det svarta fångar upp allt ljus och släpper ut inget men jag gillar inte vitt så mycket. Det ska symboliserar oskuldsfullhet och ibland glädje men för mig är det en symbol för ensamhet, död & ett skal som inte släpper in något utan bara skickar iväg allt igen. Det märks att jag är en NO nörd va?

Imorgon är det julaftron. Yey (irronisk)  

                                                                                                                                                                   Dear Blogg,
Do everyone know what a "emo" is? De flesta gör nog det, men för er som inte gör det ska jag förklara, det är en person som liksom har tröttnat lite på livet (självmordsbenägen) och har en sådan inre smärta att dem försöker få ut det i blod genom handlederna (eller andra delar av kroppen om armen inte räcker till) jag vill bara ta upp det här ämnet för att erkänna att jag förstår lite av den smärtan dem har i sig, men jag tycker att det är fegt att ta ut det i sår och självmord. Det bevisar bara att du inte är stark nog att leva vidare och om det är så att du är feg så kan det vara bra att hitta något/någon som gör dig glad. Jag har mina hästar, papper och pennor, mina kaniner, mina vänner (som alltid finns där för mig) och min familj även om den nu är splittrad. Men även om jag har mina anledningar att leva så är det såklart svårt (det är därför det är fegt med själmord). Det dyker hela tiden upp små sprickor i ditt skal som får dig att önska att allt bara kunde sluta. Musik brukar fungera på mig när jag är deppig, samtidigt talar jag om mina känslor i mina bilder. Jag är inte en så öppen person så det går inte  att gå till en psykolog eller prata med mina föräldrar.
Mina favvo band är:
*Bullet For My Valentine
*Stone Sour
*Three Days Grace
*Evanescence
*Within Temtation
*Linkin Park
*Diecast
*Slipknot mm.

Som ni märker är jag galen i lite hårdare musik (jag kanske tar ut mina känslor i musik och låter dem skrika åt mig) Om ni undrar vilka band det här är så har jag skapat lite länkar så att ni kan lyssna på dem.