storie time!

Chapter 2

Det första svärdet undvek hon lätt men resten av dem kom likt en regnskur & tvingade henne att hoppa undan så att de använde hennes soffa som nåldyna istället. Arg som ett bi för att dem förstört hennes älskade soffa sparkade hon undan benen för den chockade mannen som var närmast. Han, i sin tur, föll på två till som också tappade balansen, men det hindrade dem inte så länge. Samantha hade hoppats att slippa döda någon av dem men nu gav dem henne inte mycket till val. Hon drog fram två kastknivar ur sina stövlar & kastade dem mitt mellan ögonen på de närmaste karlarna. Dem föll på en mikrosekund men deras kamrater brydde sig inte. Hon parerade nästa hugg & vred svärdet ur handen på honom för att själv använda det för att skära handen av honom, hon ville helst slippa döda honom. Han sprang ut ur huset direkt men det var fortfarande sju män kvar som fortfarande såg lika – om möjligt ännu – förbannade ut. Den här gången orkade hon inte tveka, så hon gjorde ett 180 graders hugg som fällde allesammans. ´Typiskt, nu måste jag städa undan dem också!´ tänkte hon bittert och släppte sitt blodiga svärd & grabbade tag i två liks kläder för att släpa ut dem. Det tog en stund att dra ut alla i en hög utanför huset, men nu var det nästa problem. Vad skulle hon göra av dem? En stor brasa skulle folket i staden märka, dessutom gillade hon inte den groteska iden. ´Om jag varit min syster så skulle problemet redan vara löst`. Buttert så placerade hon huvudet i handen & tänkte så att det knakade. Floden! Den skulle vara perfekt! Den låg bara ett par hundra meter bort & inga hus låg på vägen. Hon hämtade en gammal vagn som hon haft sedan några år då hon haft häst. Samantha lyfte upp kropparna på den & drog dem bort från hennes bostad. Vägen var guppig & gjorde det hela jobbigare, hon hade inte dödat så många på en gång förut. Hon hade knappt dödat någon eftersom det inte hade behövts. Men hon tålde inte män som trängde sig på kvinnor/flickor utan vilja. Då kunde hon verkligen tappa kontrollen.

Nu var floden inom hör håll & Samantha vågade sig på en suck av lättnad, ´det skulle ordna sig´. Hon kom fram till kanten av strömmigaste delen av floden någon minut senare & började putta ner liken i vattnet. När hon hade två kvar prasslade det till i busken bara några meter bakom henne. Hon spärrade upp ögonen då hon hörde en hel grupp av människor från byn närma sig.

Ok, kapitlen kanske är lite kort men jag har inte all tid i världen vet ni!

En ensam uggla hoade från sitt utkikstorn högst uppe i en tall. Resten av världen låg tom & ödslig, inte ett ljud förutom vindens vinande mellan träden hördes. I ett hus djupt där inne i dövheten, torkade en kvinna av blod från en rakbladsvass kniv. På golvet låg husets ägare död med en tom blick stirrande ut i tomma intet. Kvinnan rafsade ihop papperna som hennes arbetsgivare anlitat henne för att hämta. Vad dem innehöll fick hon inte veta, varför frågade hon inte. Innan hon vände sig om för att lämna platsen så blåste hon ut det ensamma ljuset som stod på det gamla skrivbordet. Med säkra steg, lämnade hon den tragiska scenen bakom sig & försvann in i skogen.

Bärande på en korg grönsaker, vandrade Samantha genom det tätbefolkade torget på jakt efter en bröd butik. Hon såg en i hörnan av en stenbyggnad, som verkade lovande. När hon sköt upp dörren hördes ett högt kling från den lilla klockan över dörren, ljudet fick henne nästan att hoppa till men hon behärskade sig. Butiken var lagom befolkad som alla såg ut att roa sig med godo. Alla log ett brett leende som fick henne att känna sig ännu mer annorlunda än vad hon redan gjorde med tanke på sitt korpsvarta hår & bleka hy. Alla hon hade stött på var endera brunetter eller blondiner. Dessutom hade alla en djup solbränna efter att ha arbetat ut i solen.

Samantha gick med hastiga steg bort mot disken.

”En limpa, tack”

”Grovt eller ljust?”

”Grovt” Hon betalade & lämnade affären, den fick henne att känna sig olustig. Hon svängde av in i en liten gränd för att komma snabbare ut ur staden, men där den slutade blockerade nu två stora män. Dem lade armarna hotande i kors & log slugt.

”Och var är du på väg, sötnos?” frågade den ena med kort granbrunt hår. När hon inte svarade så fortsatte den andra:

”Låt oss hjälpa dig med de där korgarna, de ser otroligt tunga ut” När han rörde sig mot henne så hann han inte registrera mer än att Samanthas höger fot lyftes från marken innan en stark smärta träffade honom rakt i solarplexus. Han flög in i väggen på andra sidan gatan & förblev liggande där medan han kompis sprang efter för att se hur han hade klarat sig. Själv visste hon att han skulle vara medvetslös i minst ett dygn innan han skulle vakna.

” Ser man på vem man sprang på här då” sa den ohyggliga karln  innan han & resten av männen höjde sina svärd & kom mot Samantha.


Kommentera om ni tycker den ska fortsätta. Det här var bara en test del.