Det är egentligen inget direkt fel med min klass men jag känner mig ändå utanför. Jag känner mig falsk & missanpassad. Saknar er så jävla mkt. Jag är inte mig själv utan er, de andra har inte samma humor som jag. Jag garvar med de är liksom tomt på insidan. Jag leer bara för att om jag inte gör de så kommer folk tro att jag är en torris. Dessutom känns de som att pressen har blivit så mkt större, jag måste stänga av alla känslor för att inte freaka out. Allt gick så fort att jag inte hängde med. Kompisarna försvann, ny skola, nya människor, valsen & colan borta, för lite ridning etc. jag klarar inte av allt på en gång. Det känns som i femman lite grann & ni som känner mig har hört den historien. Minsta liten motgång känns som en bilkrock. Dessutom är jag rädd för att jag längre in på terminen inte kommer orka göra nått på helgen med de gamla gänget. Jag vill inte tappa bort dem, de skulle vara som att förlora en arm. Jag kan inte vara äkta glad utan dem, inte med varken min familj eller alla djur i världen (visserligen så skulle de kännas som jag förlorade en arm om jag blev av med dem också). Jag är nog lite för osocial. Om jag kunde åtmistonde träffa Sarah lite i skolan så skulle jag kunna lee riktigt men vi har ju olika scheman & sociala cirklar. Saknar er så jävla mkt (även om jag träffade er igår)