Det är typ som var som jag var som liten. Skulle alltid hålla på med alla djur :P Stackarna som fick mig efter sig!

Jag älskar djur, har alltid gjort. De är alltid ärliga, om de bryr sig så visar dem det. Det gör nästan ingen människa förutom pundhuven som tror att dem är något. Man blir så iriterad på att höra hur snygga de tycker att dem är! Men jag kanske skulle behöva mer självförtoende, jag har i princip inget. Allt försvann på grund av min dumma pappa. Jag hatar honom, han tror typ att alla i världen är demoner som ska döda en. Tur att de är skillda! Vi bråkade så att väggarna skakade förut. Ingen av oss ger sig så det övergick  jämt till skrik. Nu är det mycket bättre, trotts att jag visserligen snackar högt (sorry about that) så är det mycket bättre. Min hörsel har blivit mycket bättre av att inte ha någon som skriker i örat på mig! =P