Gud vilken perfekt helg det här blev då (sarkastisk). I dag var jag tvungen att vara i stallet 8:00 för at släppa ut hästarna. Sedan gick jag hem några timmar för att sedan vara i stallet kl 14:00 för att ta in hästarna igen. Efter det skulle jag fixa allt men Valsen. Visst det är roligt, men jag hade verkligen sett fram emot en sovmorgon. Imorgon ska jag vara med min alkis till faster, deprimerade farsa & en helt schoop med irriterande människor som vars liv leker för. Varför kan dem inte bara lämna mig ifred?! Jag vill bara slöa eller träna, men inte vara med dem! Jag blir alltid jätte deprimerad av att vara med min farsas sida av släkten, antagligen för att jag inte har något gemensamt med någon av dem. Där finns bara en tjej kusin som är hel mysko, resten är bara tv-spelande killar som inte vet hur man ska leva. Det blir alltid så att jag sitter ensam i ett hörn & lyssnar på medan dem skrattar & har trevligt. Det är som om ett skal slutit sig runt mig & stängt ute alla känslor för att förhindra att jag ska känna mig melankolisk. Om ni tycker att jag överdrivit på andra inlägg så kan jag garantera att det här är bokstavligt. Det var så på julafton, min kusins födelsedag & på min brorsas födelsedag. Det har varit så hela mitt liv, men aldig så här mycket.
När jag är med djur så blir jag lugn. Bland människor blir jag stressad. Jag antar att det är därför djur tycker bättre om mig än vad människor gör.

Leaving my home,
From wich I have come.
The mirror is smiling,
But I know that it´s lying.

The darkness in the eyes,
I have never known where it lies.
Never seased to belive it´s true,
Waiting infront of hell in a queue.

The fire is burning,
It doesn´t matter where am turning.
The devil keep me in the dark hell,
God, I wish I in live hadn´t fell.

Den här skrev jag på svenskan. Sista raden stämmer inte så bra som jag ville ha den (eller huvudtaget) men jag kom inte på något annat, så ni får se genom fingrarna. :P