Jag vet en så söt historia.

En vandrare reste runt i byar där svält ofta rådde. Varje gång kom folk upp till honom & bad om allmosa. Han hade inte hjärta att säja nej, så han gav allt han hade till dessa människor, även fast han blev lurad flera gånger, de var inte alla fattiga. Bara äregiriga. Men en dag så gick han in i en skog där han mötte en skogs andesom var utklädd till en benig man. Anden bad honom om hans arm till sina hungriga barn. Vid det här laget hade mannen givit alla sina saker till annat folk, så han hade inte ens kläder. Ändå sa han inte nej. Anden fick hans arm & följande dagar träffade han anden flera gånger, varje gång fick den en del av honom. Tillslut så hade han bara sitt huvud kvar. Då gav anden honom i gengält en lapp. På den lappen stog det skrivet med stora bokstäver "FOOL", men vandraren blev så lycklig att han började gråta. Ingen hade någonsin givit honom någonting tillbaka.

Jag skulle vilja vara som vandraren. Kanske inte så lättlurad, men så god.

Is he a fool?
No his a tool.
Is he for real?
No he can just feel.

He´s so good,
He´s not food.
He´s so sweet,
Even though he has no feet :P

Didn´t know how too end it. But it´s funny. *yay* my first funny poem!