Jag har egentligen ärft min mammas förmåga att gråta bara för att jag ser någon annan i plåga, men med åren har jag trubbats av, så nu känner jag praktiskt taget inget (om det inte är någon kompis till mig, då kanske dem kan få lite medkänsla). Att gråta är som en synd. En oskriven synd. Jag tror inte på något av det som står i bibeln, koranen mm. I min mening är dem påhittade av den tidens maktgalna idioter. Folk klänger sig alltid fast i hopp, även om det betyder att lämna allt bakom sig. Särskillt för "Gud" som de här människornas ledare har gjort upp en låtsas vision av att de har haft kontakt med, även om det egentligen bara är en lögn för att få makt. Så var människor då, så är dem nu. Varför skulle vi lyda en snubbe som någon aldrig har sett eller träffat? Dem som vi kallar djur, har ingen religion & de klarar sig finfint. Anledningen till att jag skrev "så kallade" är för att jag egentligen inte förstår skillnad mellan dem & oss. Vad har vi som inte dem har? Den enda anledningen till att vi har en ibland mer utvecklad hjärna, men det är vell bara för att en av våra apsläktingar råkade tappa en bit kött i eld men var för hungrig för att låta bli att slänga bort "kolbiten".