Står inför den vanliga lördagen för en svensk tonåring, vaknar ganska sent, käkar frukost framför TV:n, pluggar till nästa prov & sist (om det finns tid) träffa en kompis. I mitt fall så ligger det en ½ timmes spinningcykling mellan frukosten & pluggandet men min hosta har blivit sämre igen så jag måste hålla igen med det ytterligare några dagar. It sucks. Träning är som en drog som man bara vill ha mer av. Man kan försöka ignorera det men man känner sig uttråkad & understimulerad utan den.

Dagens schema är nästan klart, nu är det bara att vänta på att "lilla fröken duktig" (aka Sara) ska bli klar med sin pluggning & lyfta på telefonen. Vet inte riktigt vad vi ska göra men det blir väl det klassiska: manga, dator & promenad. Känner för att pyssla lite dock. Kanske kan börja jobba på hennes eller Elenas cosplay utstyrsel... om de har kommit på vad de vill föreställa vill säga. 

Önskar att de skulle finnas ett lexikon på sig själv. Då skulle man kunna veta all om sig själv & inte behöva undra. Men de är väl en del av att vara tonåring. Man vet inte om man är barn eller vuxen så man försöker balansera båda på ett knivsägg. Mitt problem är att nog att jag inte lyckas balansera det på ett effektivt sätt. Ena sekunden är jag ett barn & i andra så är jag medelålders... jag svajar fram & tillbaka likt en gungbräda. Men det kanske är bättre än att ha rostat fast på en av sidorna. För alltid ett barn eller aldrig kunna skratta åt barnsliga saker. I det fallet så föredrar jag att ostadigt svaja fram & tillbaka.