Läste precis Lollos inlägg om "tankar & funderingar" & jag kom på att jag har ett helt annat sätt att tänka (Lollo du vet ju att jag typ inte tänker med ord så länge jag inte måste det =P) Jag vet inte riktigt varför jag bloggar, kanske är det därför jag inte bloggar så jätte ofta. Förmodligen för att, precis som Lollo, kunna titta tillbaka & veta att man var där.När jag först började blogga så va det för att få ur mig all ilska, för att kunna få ur mig det som jag inte riktigt egentligen kunde sätta ord på, det jag inte ville säga högt. Så kan jag inte göra nu för allt som finns kvar är irritation. Irritation på 90% av vardagslivet. Det skulle nog bli en ännu mer monoton blogg. Men jag är inte rädd för att glömma, jag vill glömma. Det är ganska konstigt att jag då skulle skriva ner saker & ting men man vill ju bekräfta att man verkligen var där. Jag har väldiga problem med att komma ihåg saker. Det som inte betyder något (som tex skolan) glömmer jag ofta väldigt snabbt men inte annat. Jag kommer ihåg saker så bra att jag får ångestattacker bara jag tänker på det. Jag vill bara glömma. Varför ska det vara så svårt? I många fall kan jag förlåta, men man kan aldrig glömma det. Om nån väl har gjort något så ligger det alltid i bakhuvudet, redo att attackera så fort man får en lugn stund. Kanske är det därför jag alltid försöker hålla hjärnan upptagen även i vilotillstånd. The rest is silence.

En låt jag verkligen gillar...
 

Your betrayal had damaged my heart and mind
But thanks to you they're not so blind ...